Så åker maken till akuten igen. Problem med magen, som vanligt. Det är inte så kul med återkommande tarmvred, vare sig för den som drabbas eller de anhöriga.
Men svensk sjukvård är fantastisk. Frågan är om det är trots, eller tack vare, förutsättningarna.
Denna kväll var akuten överfylld. Platserna i korridorerna likaså. Väntan på läkare som kunde ge nödvändig smärtlindring alltför lång. Det är inte undantaget, snarare regeln.
Ändå jobbar all personal på. Sliter för att hjälpa både dem med störst behov som den som kanske bara söker tröst. Det är stökigt. Det är tufft. Det är ibland hotfullt. Men det finns ändå alltid glädjen, hoppet, tacksamheten i botten. Det är en del av välfärdssamhällets vardag.
Som politiker lever man inte i ett lufttomt rum. Vi är inte bara beslutsfattare. Vi är också en del av det samhälle som ser välfärden som en självklar del av livet. Vi har barn på förskola och i skola. Våra föräldrar behöver anpassade boenden. Ibland är vi själva eller någon anhörig i behov av vård.
Det är inte alltid enkelt att hitta balansen mellan det personliga och det politiska. Medan det personliga ser bristerna i det närmaste, måste politikern alltid se till det större, det som är viktigast för flest. Inte minst är det viktigt i en tid då resurserna är knappa, då det mer handlar om att prioritera än att satsa på nytt. Precis där vi är i dag.
Under hela 1900-talet byggdes välfärdsstaten upp. Det handlade både om att vidareutveckla det staten och kommunerna redan gjorde, som att ta över och utveckla uppgifter som civilsamhällets aktörer tidigare ansvarat för. Det gick att göra tack vare möjligheter att öka skatteuttag nationellt. Men världen har förändrats. Skatterna kan sannolikt inte höjas mer nationellt eftersom kapital och tillväxt då flyttar utomlands i en allt mer globaliserad värld.
Så vi måste bli bättre på att hitta rätt skatter som ger oss mest, liksom att prioritera rätt verksamheter. Det är inte enkelt. Men det är just det politikerna och det demokratiska samhället är ämnade för. Frågan är hur det fungerar.
Det uppenbara är att vi måste prioritera bort sånt som vi inte är tvungna att göra. Varje sten måste vändas, oavsett det handlar om näringsliv, kultur eller infrastruktur.
Men det riktigt svåra är nåt annat. Det är att effektivisera det vi måste göra utan att det drabbar den som behöver välfärden mest. Att spara på läkare, sjuksköterskor eller lärare och socialsekreterare är inte det man borde göra. Men att se till så att läkare träffar patienter i stället för att administrera, att sjuksköterskor kan och får utnyttja sin kompetens utan onödiga omvägar är nödvändigt. Att minska onödig administration, att skippa nivåer mellan chef och medarbetare på golvet, att låta politiken retirera till det den ska sköta är svårt, men måste göras.
För vad är alternativet? Vi måste fortsätta värna välfärdens kärna, oavsett om det handlar om skolans utbildningsuppdrag, äldreomsorgens trygghetsskapande eller sjukvårdens patientfokus. Det är det uppdrag vi fått. Det är det uppdrag vi måste sköta.
Anna Ågerfalk
Oppositionsråd i Region Örebro län