Framtiden bär med sig en stor utmaning i och med en allt större och äldre befolkning. Vi blir fler och dessutom lever vi längre. Gruppen äldre ökar med både friskare och sjukare personer. Det måste vi kunna ställa om till. I första hand är de äldre en stor resurs för de bidrar med både kompetens och erfarenhet och vi i Liberalerna har länge tyckt att de ska räknas in som de alltid gjort i yngre dagar. Äldre ska kunna känna sig både självständiga och ha valfrihet att vara precis så aktiva de vill vara och till och med välja hur länge de vill arbete, för alla som vill arbeta längre behövs. Men de ska också få den service och trygghet som behövs. De som levt länge och som har byggt upp vårt samhälle ska ju självklart också ha en stor del av resurserna.
Per Gunnar Edebalk skrev nyligen i Sydsvenskan om behovet att ta vårt offentliga uppdrag rätt, som jag tolkar det. Att bygga ut rätt omsorg. Att fokusera på ett huvuduppdrag. Jag tycker det är intressant och det stämmer med min grunduppfattning att vårt offentliga uppdrag inte ska innehålla allt. Vi måste stå för en stabil grund och den måste vara den bästa. Enligt Per Gunnar är det att inte hålla på med mellanboenden, så kallade trygghetsboenden, utan att bygga ut för behovet av särskilda boenden. Där man kan bo tryggt med service och socialt sällskap ända tills det att man behöver vård i livets slutskede (palliativ vård) utan att behöva flytta. Nu och framtiden kräver prioriteringar, vi vill att det viktigaste av allt viktigt får resurserna först. Liberalerna anser att det bästa, mest trygga och kostnadsbesparande är ett vård- och omsorgsboende. Det innebär inte att jag inte ser behovet av trygghetsboenden, men jag ser inte nödvändigtvis att det är kommunen som ska bygga dem.
Ett förslag för att öka antalet vårdboenden är att staten ställer krav att kommunerna måste erbjuda särskilt boende till exempel från 85 år. Givetvis så måste staten i så fall ta ett finansiellt ansvar för detta.
Jag tycker inte att den tyngre omsorgen och vården ska vila på hemvården. Jag tror aldrig att hemvården i stor utsträckning kan klara av det. I Örebro, som alltid haft för stor hemvård i förhållande till vård- och omsorgsboende, visar Hemvårdsnämnden i flera år ett gigantiskt underskott, i år väldigt nära 100 miljoner. Utveckling sker inom hemvården, men jag tror inte det är tillräckligt för att möta morgondagens utmaningar. En av orsaker till en för stor hemvård och för få vård- och omsorgsplatser i Örebro är socialdemokraternas tidigare hängivenhet till den så kallade ”kvarboendeprincipen”. Den innebär att man ska bo kvar hemma alldeles oavsett vårdtyngd och ensamhet. Liberalerna anser att varje människas behov ska mötas utifrån just deras behov och inte efter politiska principer. Vi måste bättre möta våra utmaningar av socialt utanförskap, olyckor i hemmet, tyngre vårdbehov samt behovet av att samordna insatser och personal för att använda våra resurser bättre.
I den bästa av alla världar så kan någon göra allt och erbjuda hela buffén. Liberalerna tror istället på bredd, men i samverkan med alla. Samverkan mellan stat/kommun/region, näringsliv och civilsamhället. Detta för att vissa helt enkelt är bättre på vissa saker och att man tillsammans i bra samverkan är bättre rustade för framtiden. Det planeras och byggs fler särskilda boenden i Örebro av både kommun och andra utförare. Det är bra, men jag tror vi måste bygga mer.
Vi Liberaler välkomnar ett tydligare uppdrag för kommunerna. Hellre ett tydligare uppdrag till kommunerna än ett spretigt och otydligt och brett ”klåfingreri” från staten. För varken kompetens eller resurser kommer att finnas till allt. Glöm inte pengapåsen bara!
Karolina Wallström Liberalerna Örebro
Kommunalråd
2:e vice ordförande Programnämnd social välfärd
