Vad är vi? Vad definierar oss? Svåra frågor att svara på. Men det är definitivt inte andra som ska svara på vem och vad jag är, om jag inte frågar dem. Det är tillräckligt svårt att ta reda på sanningen om sig själv utan att andra sätter epitet på en. Nära vänner ger oss sällan ett osant och ytligt epitet, till skillnad från de som inte känner oss.
Vi har i mångt och mycket ett patriarkalt samhälle som gynnar män. Det syns i både löneskillnader, frihet och möjligheter. Marginalerna att inte vara perfekt är mindre för kvinnor. Möjligheterna att nå styrelserum och chefsposter är svårare. Samhällets bild av kvinnor och män är för olika.
Orättvisan flyttar till och med in i våra rättssalar. Kvinnor ställs ofta som skuld till att en man gjort fel. Visar en kvinna stor styrka så är hon ett hot. Starka kvinnor beundras ofta bäst på håll. Till och med kvinnor skräms av starka kvinnor. De beundras kanske längst inne av andra kvinnor men i stället för stöd uppstår avundsjuka för att de inte vågar, vill eller kan visa sin egen styrka.
Vi människor väljer olika vägar efter förutsättningar och behov. Varför är olikheter så skrämmande att vi måste beskriva varandra för något annat än vad vi är? Kanske är det bekvämare och lättare att betrakta andra genom en spegel av sig själv. Vår fantastiska mångfald behöver mer balans av både hjärta och hjärna. Egentligen så gillar vi olikheter. Vi är bara urkassa på att hantera avundsjuka, svartsjuka och prestige. I avsaknad av kunskap uppstår fördomar och rädslor.
Kampen för jämställdhet måste fortsätta. Inte på bekostnad av andras möjligheter utan för att rättvisa och möjligheter inte ska kopplas till kön.
Det patriarkala samhället skyddar fortfarande männen mer än kvinnorna. Våld i nära relationer är ett exempel på system- och kulturkrasch. Kan ofriheten bli större än våld bakom låst dörr av den människa som står en närmast? Och det är inte bara en låst dörr som håller kvinnan fången i sitt eget hem. Familjelyckan ska upprätthållas till varje pris. Mannen är som en alfahane som ska ta hand om sin familj och skydda denna. Vad händer när det plötsligt är han som skadar sin familj? Kaos är ett för svagt ord. Hur hanterar man att familjelyckan inte längre existerar? Hur stöttar samhället alla inblandade?
Vi måste sänka trösklarna till stöd och hjälp. Första steget är att återinföra ”öppen ingång” som vi tagit bort i Örebro. Men vi behöver göra mer. Vi behöver öppna dörren på vid gavel. Likt missbruksvården så ska man inte behöva boka tid när hjälp behövs.
Det finns många grupper i vårt samhälle som inte når den självständighet och frihet de ska, på grund av normer och strukturer. Många människors unika personligheter och förmågor går förlorade. För att vi väljer för smal väg. Jag tror vi kan mycket bättre.
Mitt samhälle blir bättre om både hjärta och hjärna får råda och om vi river ner onödiga normer och slutar sätta oönskade epitet på varandra. Alla är en pusselbit i vårt gemensamma samhällspussel. Samhället måste möjliggöra bättre skydd, självständighet och frihet för alla.
Att tro att kompetens och begåvning är könskopplat är lika korkat som att tro att en alfa måste vara en man.
Karolina Wallström, Liberalerna Örebro kommun
Kommunalråd i opposition
2:e vice ordförande Kommunstyrelsen